instruktorhelena.blogg.se

Så kampen fortsätter, kampen om betygen i skolan, kampen om att få mopeden leveransklar från butiken, kampen om att gå upp på morgonen men främst av allt det stora fokuset just nu: mopedkortet.

Igår var det dagen då teoriprovet skulle skrivas. En dag som jag startade med ont i magen. En ångestfylld dag då jag visste att maken skulle hämta sonen på skolan och köra till Hisingen där det var en hel process innan man fick skriva provet. Ringer flera gånger och undrar hur det går; självklart har dom det under kontroll.
Så startar provet och maken väntar utanför. Jag sitter som på nålar på kontoret och väntar på att dom skall ringa… Varför ringer dom inte… det går en timme och efter det hör jag ifrån dom… snubblat på målsnöret… Besvikelsen är stor och jag vet inte hur sonen hanterar det.


Inte nog med att teoriprovet gick dåligt så skulle dom åka och hämta mopeden, ja den nya, som vi fick köra tillbaka då den inte var ihopsatt på rätt sätt och dessutom läckte bensin. Dom skulle nu ha fixat allt men eftersom sonen dokumenterat allt med kamera så kunde han enkelt se att den inte var klar. Så den blev kvar i butiken.

När jag kommer hem möts vi och jag ser att det här kommer bli en tuff resa. Ilskan hängde som ett moln över huvudet på sonen och med middagen på en bricka intogs den i sonens rum.

Kvällen var lång och tårarna var nära men han bet ihop och tittade lite på TV med oss. Tyst men ändå.

Så kom morgonen och det var dags att gå till skolan. Jag visste redan igår att det aldrig kommer att gå.
Jag försökte med att allt, fixade frukost, klappade honom på ryggen (som han vände emot mig) men ingenting hjälpte. Tillslut gav jag upp, bokade av mina möten och meddelade min chef att idag blir jag hemma. Jag tog körkortsboken och lade mig bredvid honom i hans breda säng och mellan 07.15 och 09.15 läste jag högt. Han ville inte lyssna och demonstrativt höll han för öronen, men jag fortsatte.

Därefter försökte jag med frukosten igen, men inte det heller. Jag försökte med att vi kan se en film ihop, kanske vi kan åka och äta lunch på något mysigt ställe – total tystnad… ingen reaktion…

Jag bestämde mig för att jobba en stund och helt enkelt låta honom vara. Vid 12.00 frågade jag om han vill ha McD och fick en axelryckning till svar. Jag frågade hur många McChicken Junior han ville ha och fick till svar fyra – första ordet som bröt tystnaden.

Jag åkte till McD i Partille och införskaffade lunch och sedan hem igen. Han åt burgarna i sitt rum och efter en stund gick jag dit. Fick till svar att han var mätt och att han såg på film men han vill inte prata med mig…

Känslan av att inte kunna hjälpa till, att inte kunna ta bort smärtan över besvikelsen gör så ont. Jag har slagits och kämpat i så många år och inser att nu har jag kommit till en gräns där han måste slåss själv. Han måste lösa detta själv… Jag kan inte hjälpa honom mer än med högläsning i teoriboken, skriva ut en massa tester från internet och självklart; tjata om att läsa och stötta.

Jag har gråtit och jag har suttit och lidit här under dagen och tänker att det är ju inte mig det är synd om… och egentligen inte sonen heller. Hur många klarar teoriprovet för körkortet första gången? Det är ju faktiskt samma teori som för B-kort. Det är svåra frågor och nu när jag har gjort fem av de som finns på nätet så inser ju jag att jag kan inte heller allt, trots att jag har haft körkort i över 20 år.

Så med lite klipp och klistra har mamma Helena förberett 5 stycken teoriprovshäften som vi kan använda för att öva. Varje häfte 35 frågor :-) Nu skall bara sonen övertygas om att göra dom också!

”Det är en ny dag imorgon”
//Mamma-Helena