En gång i månaden får sonen förmånen att åka på ett av kommunens anordnade läger. Ett läger där det finns engagerade, pedagogiska och kompetenta ledare. Ledare som kan ta hand om tonårskillar med NPF-(Autism)diagnoser.

Långt ifrån alla gånger får vi sonen att åka och vi börjar redan på måndagen samma vecka att prata lite försiktigt om att till helgen är det läger... en sur min och en tystnad som inte går att läsa av. Vill han eller vill han inte?
 
När onsdagen kommer så ringer ansvarig ledare och berättar om planerna för helgen. Ofta är det saker som killarna tillsammans önskat att få göra och det brukar vara allt från Laserdome till shopping. Dom lagar mat ihop men äter också pizza, McDonalds osv. Hyr film och tar det lugnt.
Denna helgen var det bad, shopping och bio som var planen och sonen var skeptisk.
Torsdagens kväll innebar att jag packade väskan (vilket han alltid gör själv när han skall iväg). Sovsäck, örngott, kalsonger, strumpor, handduk, badbyxor, osv. Pengar till shopping.

Ett löfte, eftersom han inte pratade med mig, om att vi kan komma och hämta dig precis när som helst.
Dennis hade lovat exakt samma sak.

Fredagen kommer och jag lovar att komma hem tidigare från jobbet för att köra. Han surar på morgonen och jag går hela dagen på jobbet med ont i magen. Vad kommer jag att mötas av när jag kommer hem? Hoppas att det inte skall komma några SMS under dagen från sonen.
Dennis ringer och säger att han mutat med 1000:-, då sonen vill köpa en ny "militärjacka" i en butik dom skall besöka. Han har lovat att han skall åka... Kan det verkligen vara möjligt...
Jodå, jag kommer hem på fredagen (kör bil eftersom jag inte vågar chansa på att tågen går) och sonen är klar att åka. Han har packat om väskan eftersom jag gjort det fel. Han pratar i telefon med en av de andra killarna som skall med och när vi kommer till Vattenpalatset som är avlämningspunkten, så går han ur bilen glad som en lärka. Jag får en kram (skulle behöva en pall för jag når inte runt längre) och han tycker att jag är allmänt pinsam. Löftet om att vi hämtar honom om det blir trist uttalas igen och han säger hej då.
 
Lördagen startar och jag får träna... jag får komma hem... jag måste inte tjata, gnälla... jag kan bara vara...
Inget dåligt samvete över att sonen bara sitter vid datorn eller vid TV:en, han är ute och får träffa kompisar, aktivera sig och ha kul. Tanken om att snart ringer han eller SMS:ar gnager och jag tänker att bara klockan blir 17.00 så skall dom ju ha kvällsaktiviteter. Inget samtal kommer men ett SMS kom det med en bild på kängor som Dennis brukar köpa <3, dock fel storlek men ändå. Allt var lugnt.

Vi kunde lugnt och stilla njuta av lördagens kväll och känns oss lugna i att sonen har en fantastisk helg.
Dessutom med våra fina vänner! <3
Så när jag igår hämtade sonen på Vattenpalatset kl. 16.00 så var han glad, pratade en massa och hade en haft en bra helg. På frågan "Ångrar du att du åkte med?" så får jag svaret både ja och nej. När jag frågar varför får jag svaret: "Jag kunde ju ha gjort andra saker..."
Jag frågade inte mer utan kände mig nöjd över att han var glad och att helgen varit givande. Jackan var slut men jag lovade att vi beställer den på nätet i stället.

Så lycka är så mycket, men främst blir jag lycklig när jag vet att min son är lycklig! Att sätta ord på vad lycka är för honom går inte men av alla dagar på året vet jag att de dagar som är riktigt bra är lätta att räkna.
 
Med ett nytt lugn har jag startat veckan. Måndagen är snart över och sonen har varit i skolan, inga diskussioner på morgonen om att han var trött.

"Lycka kan vara en nya jacka"
//Mamma-Helena