I min vardag möts jag av vardagliga utmaningar som; det finns ingen mjölk (då kan jag inte äta frukost), det är bara tråkiga lektioner i skolan (så då behöver jag inte vara delaktig), det är tråkigt och jag har inget att göra (så därför kan jag sova bort hela dagen)... osv...
Utmaningen just nu är MOTIVATION. Vad är motivation? Jag har skrivit tidigare om morötter och inser att på åtta år så kvarstår frågan.
Att hitta "den där känslan", drivet att göra det som måste göras för att lyckas få ihop betygen inför gymnasievalet. Planen är tydlig, han vet vad han vill men varför inte göra något vettigt med tiden i skolan.
Lärarna vill så mycket och erbjuder alla möjliga lösningar, specialanpassade efter sonen, Pys-paragrafer, enklare hemuppgifter, stöd i klassrummet och andra aktiviteter istället för vanliga lektioner. Dom upplever trots stor frånvaro att han vill men verkar omotiverad.
Det blev tydligt när jag för två veckor sedan sa: när du gjort de tre hemuppgifterna så skall vi åka och titta på en ny moped. Kan du lösa dom innan helgen? Jag hjälper dig.
Fredagen kommer och när jag kommer hem så har sonen tillsammans med god vän gjort uppgifterna!!!??? Är motiverande mutor på 20 000:- OK? Vad skall jag muta med nästa gång?
Lärarna i grundskolan sa ofta; han kan om han vill. Ja, så är det säkert men han behöver stöd för att komma igång. Nu finns det stödet i skolan men ändå finns det en uppförsbacke.
Diskussion/tankarna just nu är; är det för enkla uppgifter? Han kan så mycket. Har hög intelligens och har under många år läst faktaböcker och hade förmånen att få gå med årskurs 9 när han va 11 år. Kan det vara så? Utmaning = motivation?
Igår var vi på Mobilitetscentrum i Frölunda då en utredning om "lämplighet" för moppekort skulle genomföras. Tester i två timmar... Skulle motivationen finnas då? Hur presterar man när man vet att möjligheten att få ta körkort hänger på dessa två timmar?
Sonen var oerhört lugn och jag fick sitta med under de första testerna. Otroligt krävande tester som gick på tid. Jag satt på händerna, bet mig i läppen samtidigt som det enda jag kunde tänka var; gör ditt bästa!!! Genomför alla övningarna!!!
Efter halva tiden av testerna lämnade jag rummet, helt slut. Övningarna var komplexa och jag gjorde nog dom också parallellt med sonen.
Lämnade rummet med tårar i ögonen, ville bara gråta. Gråta för att jag utsatte sonen för detta (egentligen inte jag utan läkaren på Habiliteringen).
Det var både skrivövningar, frågor och en hel del praktiska övningar (bromsa mm). Efteråt fick vi reda på att det gått bra men testledaren påpekar att han upplevt att sonen varit omotiverad och poängterar att ibland är det bra att tänka; varför gör jag detta? Jo, jag vill ta körkort. Vägen dit kanske innebär en massa plugg och tråkiga lektioner men det är det värt.
Så där kom det igen...
Efter testet var sonen trött, men lugn. Vi åker till butiken där mopeden står, betalar och efter det hämtar Dennis den. Lycka!
Vi åker hem och det första som händer är att TV i vardagsrummet slås på. Jag ordnar med favoriträtten; snabbmakaroner och köttbullar. Detta serveras framför TV:n. Han är helt slut, orkeslös och nästan lite apatisk. Han stannar framför TV:n tills klockan blir 20.15 då kommer vännen upp och vill titta på hojen. En glimt av glädje dyker upp och dom går ut till garaget. Efter det är sonen sig själv igen. Pratar om bensin, sladdar som kanske måste döljas så ingen kapar av dom. En glädje i rösten, en glass från frysen och till hans stora glädje så har hans mamma köpt Singoalla Citronkakor för att mysa med.
Muta och mys igår, men idag trött och ledsen. Han blir hemma från skolan, mopeden motiverar förhoppningsvis till att plugga inför teoriprovet, men skolan kvarstår.
"Our greatest weekness lies in giving up. The most certain way to succeed id always to try just one more time."
//Mamma-Helena
