instruktorhelena.blogg.se

Med tonåringar som är 15 respektive 17 år gamla kan man aldrig riktigt veta hur dagen kommer att se ut. Saker som jag sett framemot under flera månader faller pladask av att dom faktiskt inte vill samma sak. 

Så här står jag med bilen full av packning; och yngste sonen tar moppen och åker åt ett helt annat håll än vad jag tänkt mig. 

Så den vecka som jag har semester och tänkt fira med att spendera i huset på Hönö får nog ställas in. Jag får troligen packa ur bilen igen och ägna mig åt att göra dagsturer till havet och min oas. 

Varför är det alltid jag som skall offras? Med 10 veckors sommarlov kunde man ju önskat att dom kunde stå ut med några dagar vid havet, inte för deras skull utan för min.

Att sura och att fly är väl bästa sättet att undkomma och kanske tror sonen att vi åker utan honom?! Men hurdan förälder skulle jag vara om jag bara lämnade honom själv. Kan man göra så?! Äldste sonen verkar inte så besvärad av att åka med, han vet att man kan bita ihop och stå ut. Men i ett Aspergerbarn bor det en egoist. Sonens behov står över familjens, skolans och alla andras. Passar det inte så gör man det inte. Det går inte att kompromissa, för det kan han inte.

Så med tårar och ångest sitter jag nu här och tycker synd om mig själv. Ledsen över att det inte blev som jag hade tänkt mig.

Ledsen över att sonen inte förstår att hans mamma behöver semester och vila från verkligheten, men det är ju det här som är verkligheten - min verklighet och den går inte att ta semester ifrån.

Solen skiner men hos mig regnar det

//Mamma-Helena